Barn som skriker

I dag var jag med Nettan och hennes tvååring på stan. Min lilla bebbe var med förstås och de andra två var i skolan och förskolan. Vi gick runt och tittade på kläder och grejer och pratade, sådär som vi brukar. Bebben sov som en stock. Hennes barn, lilla N, satt snällt i vagnen och det gick hur bra som helst så länge vi inte stod stilla för länge. Men sen ville lilla N gå själv och då blev det förstås ett annat tempo. En tvååring som springer runt och vill titta på allt, haha. Och med titta menar jag känna. Och med känna menar jag inte lite försiktigt, utan sådär brutalt som tvååringar gör. Sedan hittade lilla N en klubba vid kassan och la sig på golvet och gallskrek när Nettan sa att hon inte fick den.

Alltså, jag vet att folk suckar och himlar med ögonen när barn gör så. Att många tycker att det är ouppfostrat och sådär. Men ärligt talat, är det inte ofta förälderns fel? Jag tror att många gånger har man gått till affären med ett barn som egentligen är trött och/eller hungrig och så förväntar man sig att barnet ska gå där helt exemplariskt när allt det egentligen behöver är en banan. Eller helst hade sluppit följa med och handla klockan 17 när man är både trött och hungrig. Mataffärerna har i alla fall fattat det där och bjuder barnen på gratis frukt. I alla fall tycker jag inte att lilla N gjorde fel för hon hade suttit snällt så länge i vagnen att vi nästan glömt bort henne när vi gick och pratade. Vi borde pausat för en bra stund sedan och gått till ett kafé och köpt mellanmål till henne. Men det gjorde vi då i alla fall. Och kaffe till oss själva.