Föräldraskap med hängslen och livrem

Jag trodde att jag skulle bli en cool mamma som inte oroade mig så mycket. Fel, fel och fel. Sedan trodde jag att man blir coolare för varje barn man får. Jättefel. Det är nämligen precis tvärtom. Man tänker inte: Det kommer nog att gå bra med den tredje ungen för det har ju gått bra hittills med de två andra. Man tänker: Det har gått bra hittills, alltså måste det gå åt helvete snart. Mammalogik.

Första tiden finns de här rädslorna:

  • Andas bebisen? Herregud, nu dör Bebben! Eller nej, där kom ett andetag.
  • Är han för varm? Tänk om han kokar bort här i värmen och får värmeslag, jag är världens sämsta mamma!
  • Eller förresten, känns inte fötterna kalla? Hjälp, är det kallbrand eller något på gång? Vad nu det är. Men säkert jättefarligt och det är MITT fel! Och så tar man på typ tre par ullsockor och är tillbaka på ruta 2, nämligen om barnet håller på att bli överhettat. Medan man kollar det inser man att barnet inte andas, fast sen gör det visst det i alla fall och man råkade väcka bebisen på kuppen och nu är det gallskrik att ta hand om.

Min man skulle underlätta för mig så han köpte ett sådant där larm som varnar om bebisen slutar andas. Själv är han inte särskilt orolig, men han störs av att jag går upp stup i kvarten på natten för att kolla. Jag använde det en vecka, sen fick jag kasta ut det för det gjorde mig ännu nojigare eftersom det ibland gav falskt utslag när det hamnat fel. Vi kan lägga det i kategorin onödiga dyra inköp. Till kategorin bra inköp skulle man kunna räkna avslappningsappen jag köpte för att kunna koppla av och fokusera på nuet. Men det blir aldrig av att jag använder den.